så långt borta men ändå så nära

ja, nu är det snart ett år sedan jag åkte på konfa-läger i transtrand och då har jag verkligen börjat fundera på det. jag märker att innan lägret så hade jag ingen aning om vad kristentro var. jag hade läst det i skolan men ändå inte fattat vad det hela går ut på. det är ganska konstigt med tanke på att jag är uppväxt i en kristen familj. vi har i och för sig inte gått i kyrkan på länge men när jag var liten brukade vi gå varje söndag. men en dag så slutade jag läsa med i trosbekännelsen för jag kom på  att jag inte visste vad det var jag bekände mig till. idag så vill jag tro att jag vet i alla fall lite mer, och jag vill kunna säga att jag är kristen för jag vill vara det. jag vill att det ska vara sant. men det väcker också många frågor. vill jag tex. verkligen ha ett evigt liv? hur ska man veta vad som är rätt och fel? hur vet jag att jag duger? men det jag på något sätt kommit fram till är att det ger mig mer att leva för om jag har en tro och försöker hålla fast vid den. men det är inte enkelt! speciellt när man inte har så mycket kristet i vardagen. jag är inte sån som går runt och säger till alla att jag är kristen, men om någon frågar så svarar jag att jag är kristen. jag kom på mig själv att tycka att det var ganska jobbigt att gå ut med min syrras efs-tröja på (den har en stor bild på Jesus) utan att vara orolig för blickar eller träffa nån som man känner. men på något sätt, trotts den där jobbiga känslan, så kände jag mig trygg. jag visste att det skulle gå bra och därför klarade jag av det. jag vet, det låter kanske inte så jobbigt. det är ju bara en tröja. men det är ändå inte. inte för mig i alla fall.

idag är jag 100% säker på att jag inte skulle vart kristen om jag inte konfirmerats i transtrand och troligt vis inte funderat så mycket på det där med gud och så (hihi). men jag är verkligen så himla glad att jag var där dom tre veckorna förra sommaren, även om jag längtade hem och det var ganska jobbigt vissa stunder. nu vill jag bara tillbaka. man kände sig så hemma där uppe. det är så att det gör ont, så mycket saknar jag det. det känns inte som att det var ett helt år sedan. jag vill bara tacka alla på lägret för att ni gjorde det så underbart. tack.

Kommentarer
Postat av: pernilla

ett år! fete det var minsann ett helt år sedan! helt sjukt ju. 3 år sedan jag konfirmarades! trodde nästan aldrig att jag skulle bli så gammal. nu blev jag helt chockad. känns som om det snarare gått någon månad. känns som om det var mina konfirmader som konfirmerades idag och jag precis kommit hem snarare än årets! USCH!

2008-07-06 @ 14:46:36
URL: http://peerniilla.blogg.se/
Postat av: Mathilda

1 år sen , ETT ÅR, det går inte att fatta att det gått så länge sen vi var där uppe. Det känns ju som att det nyss var 12 juli 07 och man åkte dit.(okej inte du och anna z då)

Jag var heller inte kristen innan lägret eller lite smått men jag visste itne riktigt vad det var och jag tyckte det var pinsamt att säga att man var det osv. Men tack vare det underbara lägret så vågar jag stå för att jag är kristen och jag vet mer vad det handlar om än för ett år sedan.

Imorgon åker ledarna till Tranis, snacka avis jag är alltså.

Puss på dig jag älskar dig och saknar vår knarriga säng <3

2008-07-07 @ 13:12:38
URL: http://mattahari.blogg.se/
Postat av: Hulda

åh, jag vill dit nununu och vara där med allt underbart folk igen. Saknar det så, allting är kärlek där uppe och det är de som gör det till den mest fantastiska platsen på jorden. Kärlek från Gud och alla människor runt omkring dig. Ordet bäst räcker inte att beskriva Transtrand, awesome, best ever, älska!

Jag älskar dig <3

2008-07-07 @ 23:24:11
URL: http://thepinkbird.blogg.se/
Postat av: Mathilda

Ett år sen vi åkte till Tranis idag! SORG & KÄRLEK!! <3<3<3

2008-07-12 @ 00:05:46
URL: http://mattahari.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0