johannaalittlebitwallinder

ja, nu är det snart ett år sedan jag åkte på konfa-läger i transtrand och då har jag verkligen börjat fundera på det. jag märker att innan lägret så hade jag ingen aning om vad kristentro var. jag hade läst det i skolan men ändå inte fattat vad det hela går ut på. det är ganska konstigt med tanke på att jag är uppväxt i en kristen familj. vi har i och för sig inte gått i kyrkan på länge men när jag var liten brukade vi gå varje söndag. men en dag så slutade jag läsa med i trosbekännelsen för jag kom på  att jag inte visste vad det var jag bekände mig till. idag så vill jag tro att jag vet i alla fall lite mer, och jag vill kunna säga att jag är kristen för jag vill vara det. jag vill att det ska vara sant. men det väcker också många frågor. vill jag tex. verkligen ha ett evigt liv? hur ska man veta vad som är rätt och fel? hur vet jag att jag duger? men det jag på något sätt kommit fram till är att det ger mig mer att leva för om jag har en tro och försöker hålla fast vid den. men det är inte enkelt! speciellt när man inte har så mycket kristet i vardagen. jag är inte sån som går runt och säger till alla att jag är kristen, men om någon frågar så svarar jag att jag är kristen. jag kom på mig själv att tycka att det var ganska jobbigt att gå ut med min syrras efs-tröja på (den har en stor bild på Jesus) utan att vara orolig för blickar eller träffa nån som man känner. men på något sätt, trotts den där jobbiga känslan, så kände jag mig trygg. jag visste att det skulle gå bra och därför klarade jag av det. jag vet, det låter kanske inte så jobbigt. det är ju bara en tröja. men det är ändå inte. inte för mig i alla fall.

idag är jag 100% säker på att jag inte skulle vart kristen om jag inte konfirmerats i transtrand och troligt vis inte funderat så mycket på det där med gud och så (hihi). men jag är verkligen så himla glad att jag var där dom tre veckorna förra sommaren, även om jag längtade hem och det var ganska jobbigt vissa stunder. nu vill jag bara tillbaka. man kände sig så hemma där uppe. det är så att det gör ont, så mycket saknar jag det. det känns inte som att det var ett helt år sedan. jag vill bara tacka alla på lägret för att ni gjorde det så underbart. tack.