att bli sedd
jag drömde att jag pratade med dig härom natten. det var ganska länge sedan vi pratade nu. jag kommer knappt ihåg hur din röst låter. men jag kommer ihåg det du sa. det gönblicket kommer jag nog aldrig glömma.
semester med familjen
jag helt såld på norrland! okej, höga kusten för att vara mer exakt. denna vecka har jag bott i en bagarstuga i bönhamn och våran släkts sommarstuga i oxviken och det är bland dom vackraste ställen jag någonsin sett! att gå runt natur stigen i bönhamn och följa dom blåa prickarna (vilket jag inte gjorde helt och fullt, fanns ju så mycket mer man ville se) var helt fantastiskt. alla berg, dalar, vattnet, stenar och solen blir så fantastiskt. det är obeskrivbart. det ända som kan vara en nackdel(och det börhver inte alltid vara det) är att täckningen är lite sådär på vissa ställen.
I<3nordingrå!
Dalecarlia 08
ja, då va det äventyret slut. det sista. nu blir det inget mer fanna f92. då känns det skönt att vi fick avsluta på det sätt vi gjorde, även om final hade vart det ultimata. vi började gruppspelet ganska förvånande, vi vände underläge 3-1 till vinst med 3-4. inte riktigt vad vi brukar göra men åhh vad det kändes bra! sen gick hela gruppspelet förbi och vi vann gruppen. sen måste jag bara berätta om den kvällen vi var på kosmos. vi kan ha vart dom fulaste någonsin med våra svarta fanna tröjor, shorts, vita fotbollsstrumpor uppdragna till knäna och glitter på ögonlocken. det var en av dom roligaste kvällarna nånsin, i alla fall innan emilia tappade sin mobil och folk började knuffas. sen var det dags för kvartsfinal mot stora tuna, dom vi förlorat semin mot förra året. matchen slutade noll noll full tid så det gick till straffar. en riktigt konstig grej var att jag var inte ett dugg nervös. bara fokuserad. när det var min tur att lägga straffen tittar jag upp och ser hu målvakten står och dansar nån sorts flubberdans på mållinjen. då blir det som om nån gnista tänds och jag backar upp tittar på bollen och BANG! jag slog gick bara på kraft (jag kan inget annat :P) och den går mitt i mål. det var så skönt, men det vara bara att fokusera om. nu var det sudden death och det är nervigt. men först missade stora tuna och sen satte mimmi våran straff och hela laget exploderade och alla bara slängde sig i en hög mitt på plan, det härligaste! sen var det semin då, det vill jag helst inte prata om. vi hade dom hela matchen men lyckades inte göra mål. då blev det straffar igen och denna gång gick det inte riktigt lika bra. jag var på tre av dom men ändå gick dom in, så surt! ja, sen var det match om tredjepris på sista dagen men det var ingen som orkade riktigt. vi kom fyra iår igen, allting bar som förra året. samma skola, samma klassrum, samma resultat. men, man kan ju inte få allt. vi har varit så nära så många gånger men aldrig nått hela vägen fram. men tack för tiden med er tjejer, kommer aldrig glömma den!
så långt borta men ändå så nära
ja, nu är det snart ett år sedan jag åkte på konfa-läger i transtrand och då har jag verkligen börjat fundera på det. jag märker att innan lägret så hade jag ingen aning om vad kristentro var. jag hade läst det i skolan men ändå inte fattat vad det hela går ut på. det är ganska konstigt med tanke på att jag är uppväxt i en kristen familj. vi har i och för sig inte gått i kyrkan på länge men när jag var liten brukade vi gå varje söndag. men en dag så slutade jag läsa med i trosbekännelsen för jag kom på att jag inte visste vad det var jag bekände mig till. idag så vill jag tro att jag vet i alla fall lite mer, och jag vill kunna säga att jag är kristen för jag vill vara det. jag vill att det ska vara sant. men det väcker också många frågor. vill jag tex. verkligen ha ett evigt liv? hur ska man veta vad som är rätt och fel? hur vet jag att jag duger? men det jag på något sätt kommit fram till är att det ger mig mer att leva för om jag har en tro och försöker hålla fast vid den. men det är inte enkelt! speciellt när man inte har så mycket kristet i vardagen. jag är inte sån som går runt och säger till alla att jag är kristen, men om någon frågar så svarar jag att jag är kristen. jag kom på mig själv att tycka att det var ganska jobbigt att gå ut med min syrras efs-tröja på (den har en stor bild på Jesus) utan att vara orolig för blickar eller träffa nån som man känner. men på något sätt, trotts den där jobbiga känslan, så kände jag mig trygg. jag visste att det skulle gå bra och därför klarade jag av det. jag vet, det låter kanske inte så jobbigt. det är ju bara en tröja. men det är ändå inte. inte för mig i alla fall.
idag är jag 100% säker på att jag inte skulle vart kristen om jag inte konfirmerats i transtrand och troligt vis inte funderat så mycket på det där med gud och så (hihi). men jag är verkligen så himla glad att jag var där dom tre veckorna förra sommaren, även om jag längtade hem och det var ganska jobbigt vissa stunder. nu vill jag bara tillbaka. man kände sig så hemma där uppe. det är så att det gör ont, så mycket saknar jag det. det känns inte som att det var ett helt år sedan. jag vill bara tacka alla på lägret för att ni gjorde det så underbart. tack.
Sommarlov!
ja, nu har jag ängtligen jobbat mina 105 timmar så nu har jag också sommarlov! grymt skönt! Och jag märker nu också att jag inte skrivit något om em (jag skäms), så nu tänkte jag göra det. Börjar med sveriges instats, den var väll okej. Surt att förlora mot spanien men dom vann så det är väll okej, och förlusten mot ryssland är inget att snacka om. ryssland var bättre och det lag som imponerat mest på mig under hela turneringen. sen var turkiets matcher helt fantastiska att se, vilka vändningar. men tillslut tycker jag att det bästa laget vann, spanien och deras passningsspel är blend det bästa jag sett. jag såg tyvärr ingen match med holland förutom den dom förlorade så jag kan inte säga så mycket om dom. hela turneringen har varit rolig att se med mycket offensiv fotboll och snygga mål. det är sånt man vill se, fotboll när det är som bäst!
